Kyrkoparkens svarta gunga

Dag. 1 Lördag.

Inne i centrala Alingsås ligger Christine kyrka. Omkring den finns en park med gångstigar där det ständigt rör sig människor åt flera håll. Här hade jag sett ut ett träd jag ville prova hänga en gunga. Efter ett samtal med kyrkovaktmästaren fick jag klartecken på att hänga min gunga under helgen. Sagt och gjort!

Dagen började med regn och åska och det kändes onekligen smått galet att stå under ett träd och kasta en boll med rep. Jag visste inte ens om jag skulle lyckas få över repen.

Bäst när jag stod där och kastade kom min goda vän Joakim gående och blev till god hjälp. Jag hade helst velat hänga med 1 rep för att komma ifrån problemet med vippandet men då jag inte hade möjlighet att klättra upp och fästa repen vid grenen fick det bli att kasta över ett rep på vardera sida. Till denna gång hade jag lärt mig fördelen med att hänga repen vidare upptill då det minskar att man gungar snett.

Jag hann inte mer än få upp gungan så kom två flickor och frågade om de fick gunga. En äldre kvinna stannade och log mot dem och sa.

-Tänk att få gunga i kyrkparken!

Gungans krav vid tillverkningen:

Långa linor.

Sits bred nog att kunna sitta två på.

Svart, vilket var en färg jag ville pröva särskilt för gungans plats.


Vacker men simpel i sin uttryck.


















Mått
Längd 850 mm.
Bredd 250 mm. 
5 st plankor, vardera 45 mm breda.
Linornas längd:

Material
Furu målad med svart falufärg 2 ggr. Slipad något med sandpapper för ett lite slitet intryck.
Halvmatt lack för att säkert inte färgen skulle kunna förstöra kläderna. 
Rep:Sisaltågvirke.

Så var gungan på plats och nyfiket satte jag mig på en bänk en bit bort. Regnet hade avtagit och som vanligt strömmade folk in till stan. Reaktionerna kom direkt på ett sätt jag inte var beredd på. Folk stannade och tittade på gungan. Skrattade och kommenterade gungans oväntade plats. Kommenterade hur stor den var och linorna. Pratade om vem som hängt den och sa ord som tokigt, vackert, konstigt, roligt och fint. Flera barn vågade sig fram direkt och som här, även barn och vuxna tillsammans.

Det är ju så jag tänker mig mina gungor. Likväl som alla omtänksamt placerade bänkar kan det även finnas gungor att stanna vid en stund.

Precis intill gågatan ligger kyrkan och dess park.

 

Dag 2. Söndag.

Jag har hört av vänner som var här på förmiddagen att det var vuxna och barn som gungade hela tiden. När jag och barnen först ser gungan sitter två tonåringar och pratar på den. Jag hinner tyvärr inte få fram kameran innan de reser sig. Blir ändå glad att jag hann se dem. De bara satt där, utan fart och pratade. En flicka kommer springande från huset intill och börjar gunga. 

När flickan sprungit iväg kommer en man med, vad jag antar, sin son. Pojken ropar - Den är kvar, och springer fram till gungan. De stannar sedan en bra stund och gungar tillsammans och var för sig. Pojken skattar så det smittar långa vägar. 

Vad hände med platsen?

De annars vanliga gångstigarna bredvid den stora kyrkan och dess träd bjöd med gungans oväntade plats en överraskning på något sätt. Lika lekfull som vackert allvarlig. En gunga bredvid en kyrka har i sina former både kontakt med jord och himmel. De stora träden och kyrkan skapar både trygghet och vördnad, varvid gungan spelade en tillsynes blygsam roll. Man ser den inte på lite längre håll om ingen sitter där. Har den besökare får parken ännu en "bänk" dit fler söker sig än de som tar sig en vilopaus på de sedvanliga bänkarna. Utanför gångstigen. Då händer också något i blicken. Mönstret bryts och tilltalar den vana vyn.

 

En sista stund på gungan innan jag tyvärr måste ta fram dolken och skära av repen och hala ner linorna. Det känns verkligen inte roligt. Det här var verkligen en sådan plats för en av mina gungor. Det blir till att ringa kommun och kyrka och se om jag får göra en permanent gunga. En ännu bättre sådan till denna plats.